Sagan om Kenneth

… Och den var sandad!

Nej då, jag skojade bara. Men nu ska jag berätta en tragisk historia om hamstern Kenneth och hans grymma öde. En riktig snyft-historia är vad det är. Så, fram med näsdukarna.

Det var en gång en stor, djurälskande familj. I denna familj bodde en liten flicka, den yngsta av barnen. Vi kan kalla henne ”mamma”. Mamma hade en liten hamster, som hette Kenneth. Kenneth bodde i en liten bur som fick stå ovanpå en hög bokhylla, så att inte katterna som familjen också ägde skulle komma åt honom. Detta gjorde att mamma glömde bort Kenneth litet. Ingen i familjen orkade klättra upp på en stol och plocka ned honom, så han fick ingen omsorg. Vissa dagar fick Kenneth inte någon mat. Han var instäng i sin bur utan något sällskap. Så, en kväll, när familjen satt och åt mat, så hörde de hur någonting krafsade uppe på bokhyllan. Det var Kenneth. Alla fick en klump i magen av dåligt samvete, och de bestämde att de skulle ge bort Kenneth till någon som hade mer tid och kärlek för honom.

Det blev en pojke i mammas klass. Han kom från Island. Pojken älskade hamstern redan vid första ögonkastet och skötte om honom mycket bra. Han matade honom med smarriga grönsaks-maträtter & de gosades timmar i sträck. Han lät Kenneth springa fritt i rummet. Det var helt enkelt rena paradiset för Kenneth, och han lämnade sitt förflutna bakom sig. Han gick vidare, och han hade äntligen den lycka han förtjänade.

En kall vinterdag kring jul ville mamma hälsa på sin före detta hamster Kenneth, för att se hur han hade det. Pojken gick med på det. När mamma såg hur lycklig Kenneth var, blev hon fylld av lättnad och skuldkänslor. Hon såg hur pojken gosade med Kenneth och var glad att Kenneth inte var deprimerad längre. När pojken gick på toaletten så lyfte mamma upp det lilla gnagardjuret i handen. Efter en stunds tvekan verkade Kenneth förlåta henne, efter allt ont hon gjort honom, och gosade lite med henne. Så tog hon upp en liten pepparkaksbit ur fickan, för att verkligen gottgöra den lille hamstern. Ett misstag. Kenneth vacklade några små steg i mammas hand innan han föll ihop som en liten klump.

Det var Kenneths sista pepparkaka.

Slut.

Är den inte sorglig? Hur han kämpade, fick ett bra liv, men sedan råkar mamma stoppa i honom en något för stor pepparkaksbit och… Jag tycker att vi alla ska lära oss något av Kenneth. Att man ska kämpa för lyckan. Okej, den här sagan (som för övrigt är sann) visar att hur mycket man än kämpar så blir man ändå kvävd av en pepparkaka i slutet. Åh, gud. Stackars lilla djur. Legend, det är vad han är.

Frågan är vad pojken sa när han kommer in i sitt rum och ser flickan han bjudit hem sitta på hans golv med en död hamster i handen.

Hittar honom snart

Idag har vi orientering på okänd ort (okej, jag har bara glömt bort var det är någonstans). I regnet. Det kommer bli. Som det kommer bli. Jag har tagit med mig kinesiska kex, ett tuggummirosa paraply, kameran och lite andra nödvändiga saker. Jomen det ska nog gå bra. Vi kommer självklart gå vilse, men det gör vi alltid. Vilka jag nu ska gå med. Om jag går ensam så är jag så gott som död, eftersom.. Okej, mitt lokalsinne är kanske inte det skarpaste.

Just nu läser jag i ett dokument som heter… nej, det kan jag inte skriva, för då kommer mina vänner, om de läser det här, leta upp det dokumentet på min dator och skriva ut och dela ut på stan eller någonting. I alla fall, det är lite som min dagbok, jag skriver lite vad som helst. Nu läser jag vad jag skrev här om dagen, när jag var ledsen/emo. Ganska blandade känslor i det dokumentet. Vissa saker som står i det vet jag inte om jag någonsin vill visa för någon, för att det är så pinsamt. Alltså löjligt. Jag har skrivit många rader med svordomar, medan orsaken kan ha varit att jag var tvungen att plocka ut diskmaskinen.. Ja, ni förstår. Dramaqueen, hej hej.

Nu ringde mitt alarm och jag måste gå till skolan, puss och kram och klapp på axeln!

Oh, juste! Trycker ni på teckningen som föreställer ett  ♥, så kommer ni till min spillrans nya spellista!

Han som ingen ville vara

Paint, mina vänner, Paint. Dessa gubbar är mina känslo-mänskor. De är kanske inte så vackra, konstnärliga eller noggrant gjorda men varje målad person har en känsla och en historia. Jag kommer på historierna samtidigt som jag målar eller skissar, och när jag är färdig så har jag helt glömt bort den. Historian alltså. Sådana här gör jag också för hand, särskilt när jag är på ett speciellt humör. Ja, ni kan ju försöka lista ut vilket humör jag var på vilka bilder.

Och, ja, de SKA se lite allmänt missbildade ut. Inga skönheter för världen att skåda kanske, men det.. det skiter jag i!

Chi Ga

Ey bloggie! Känner mig lite lagom deppig & lyssnar på pepp musik. Undrar varför i helskotta det gör så ont? Det i logik borde inte göra det. Observera att mitt humör inte alls stämmer in med bilden. Humöret på bilden är mer klockan-är-grymt-mycket-och-jag-har-inte-gjort-en-ända-läxa-och-nu-lyssnar-jag-på-Beatles-mindre-lugna-låtar-och-känner-mig-fett-rock’n'roll-och-min-käke-är-supersned-utan-att-jag-vet-om-det. Whatcha gonna do? Jag kastar några lägntansfulla blickar åt gitarren.. men orkar inte..

OH JUSTE! Jag måste bara berätta om VÄRSTA GREJEN (som kan vara anledningen att jag är superdepp). Vårt klassrum ligger högst upp i hela skolbyggnaden (OMG!) så vi stackars bräckliga elever tvingas gå upp för ca.12024309483905 trappor innan vi kommer upp (= att alla kommer försent, i synnerhet jag vars kondition är fruktansvärd). Vår alla klassrum-högst-upp-elevers bäste vän – personalhissen. Det är en skrotig, smått illaluktande och skumpig hiss, till för skolans lärare med svagt skelett. Det är meningen att man måste ha den heliga ”lärarnyckeln” för att kunna åka med den.. men den är såpass gammal att det inte alltid fungerar. Rättare sagt, så fort man tryckte på hissknappen så kom den faktiskt! Det var himmelen. Så var det bara att trycka på 4:an så skumpade den upp. Hade man otur så mötte man en förargad mattelärare vid namn KURT när man kom upp (han brukar stå utanför de olika hissstationerna och spana efter elever i den) och fick en rejäl utskällning med skrik och pekningar på mattelärarens bräckliga knäskål involverat. I alla fall. Nu har det hänt något mycket underligt. Den fungerar som den ska! Den kommer alltså endast om man har nyckeln! Det betyder att vi måste GÅ upp. Jag får mjölksyra & blir andfådd och svettig efter en en trappa. Japp. Förstår ni, hur det känns? R.I.P PERSONALHISSEN säger jag bara.

Näe, nu blev jag bara ännu deppigare.

Lite funderingar klockan 00.21

Vuxna får inte vara ledsna. De får inte det. Det går inte. Om ett barn ser en vuxen som ser  lite ynklig ut så blir det helt fel i hela systemet för det barnet.

Om jag ser en äldre människa som är lite nere, så får jag en klump i magen och känner att det är mitt ansvar att den myndige (för att inte använda ordet ”vuxen” igen) ska bli lycklig igen. Fasen vilken tur att min pappa inte har ångestpanik och att min mamma inte är alkoholist. Då hade jag åtagit mig rollen som slav, diskare, städare… Jag förstår inte detta beteende hos mig. Jag menar, jag är verkligen inte en ängel som plockar upp papper, ler sött, ställer in i diskmaskinen, läser för småsyskon när det inte behövs… Men 0m mamma ser utarbetad så blir jag per automatik en crazy träl som ler och ler tills mungiporna värker och är överdrivet sockersött trevlig och sopar golvet och har sig. Jag la särskilt märke till det idag. Vi hade idrott, orientering, och efter att man stämplat 4, eh, stämplar så fick man gå hem. Så jag lämnade tillbaka lappen och sa hejdå. Men så såg min idrottslärare så liten och frusen ut att jag sa ”Nej förresten, jag kan ta några till kartor och stämpla!” för att jag trodde att det skulle göra honom lyckligare med en engagerad elev. Så plockade jag ihop kartorna som flög iväg också, och sa hejdå flera gånger innan jag hade mage att lämna honom där. Jag får fortfarande en klump i magen när jag tänker på det. Jag hatar när vuxna är ledsna! De ska vara glada och bestämda och ibland lite arga. Men inte mer än så!

Ursäkta den hemska styckesindelningen, och att hela texten blev lite knas, men så får det vara. Klockan är mycket.

Foto: Ett foto jag sparat i mappen ”Fina saker” på min dator, den kommer från Flickr men jag minns som vanligt inte adressen.

KRAM!

Pöl

Det är någon däruppe (eller snarare, därnere) som vill mig illa. ”Vad fan har jag gjort?” har jag tänkt hela dagen. Försökt bli på bättre humör, blivit på bättre humör, men så kommer något jäkla skit ivägen och så måste jag börja om. Det är så oerhört slitsamt att jag känner mig alldeles utmattad. Jag har önskat att jag var osynlig, att jag var död, att alla människor bara kunde försvinna men det var ingen som besvarade mina böner. Och nu vill jag bara ta hissen upp till himlen med en bazooka och bara ”VAD I HELVETTTE VILL DU MIG?!”.

Om man ändå vore en havssköldpadda.

Jag vill trotsa alla och plocka ned en karaff med kall hallonsaft och lite choklad. Och sätta mig på den numera torra isbanan på medis och steka i solen. Men det är alldeles för fel dag för det. Även om det är en alldeles rätt dag för det, solen skiner. Men nej. Han däruppe (nere) skulle inte gilla det. Jag vågar inte. Jag får sitta på vardagsmattan istället.

JÄKLA APSKIT LORT HELVETTES JÄVLA RÖV!

Ursäkta alla svordomar.